-

på en livstid samlar man på sig en massa ärr. Både synliga och icke synliga.
Troligtvis är alla förknippade med ett specifikt minne.. Man kan nästan säga att människan samlar på dem.
Erfarenheter, brustet hjärta, en rolig sommarkväll.. alla tillfällen kan ge ärr.
Och särskilt jag som är så klumpig, både känslomässigt och rent allmänt såsom ramlar och slår mig samlar på mig extra av dem.
Hela min barndom var fylld med skrapsår på armar och knän.. men vad gjorde väl det? man hade roligt.
Senare i livet skapade man dem självmant.
Ibland river man upp gamla sår, man ramlar som när man var liten, snubblar.. Men man har lärt sig att ta sig upp. Eller man, vem är denna man? Jag menar jag.. jag har lärt mig att ta mig upp.
Jag vet att om jag går och lägger mig vaknar jag oftast upp till en morgon utan ångest. Det är skillnaden mellan 15 och 22. Jag tar inte allt så svart & vitt, jag vet att jag tar mig upp och förbi.

Jag kollar inte längre bakåt med lika lång och drömmande blick, för NEJ det var inte bättre.. Inte för min del och jag kan ju bara prata för mig själv.
När jag var 15 var jag ett ostabilt monster som kunde vända i humöret på en 5 öring, stötte bort alla jag älskade. När jag var 15 drack jag mig äckligt full på billig sprit eller matlagningsvin i Mc. Donaldsmuggar. När jag var 15 kunde jag inte kontrollera mitt liv överhuvudtaget, det var som en berg och dalbana som aldrig slutade åka.
Jag längtar inte tillbaka en sekund, bara att man skulle tagit vara på tiden, människorna jag träffade då.. Vilket nästintill alla av dem jag förlorat nu.

Se inte tillbaka så mycket, tro mig det leder ingen vart, inte i längden.
Jag längtar inte till framtiden men jag längtar heller inte tillbaka..
och apropå att kolla tillbaka, för 22 år sedan föddes lilla Linda - my BFF. Grattis igen (5:e stället) <3

Idag ska jag bara försöka hålla mig vaken, och sedan träffa söt Jenny.. ^__^

10.20