7 dagar.

Är det kvar tills jag äntrar skåneland igen.
Med flyg. 12.50.
Nej jag har inte längtat. För sist jag lämnade skåne så var mitt hjärta fullt med ångest.
Men den senaste veckan har det hänt något. Det har ramlat in sms och samtal i mängder om hur saknad jag är.
Och den utlimata känslan av att du fick flytta. Tack.
Nu helt plötsligt längtar jag, kan ha något eller snarare massvis att göra med att Malmöfestivalen börjar dagen efter jag kommer hem och jag är ledig.
Plus att lägenheten kommer bli befolkad med människor jag saknat något enormt.
Jag känner nu på mit att hösten kommer bli fantastisk. Jag har min bundsförvant på Rasmusgatan och hon och jag kommer kämpa med våra känslor, men inte ensamma. Vi har varandra.
Det känns alltid skönt. Plus att det har blivit mycket enklare att röra sig runt skånelandet igen.
S - platsen där jag alltid kunnat andas har blivit en fristad igen.

Och Norrland har varit fantastiskt. Jag har knappt känt någon ångest och det bästa av allt, jag har inte blivit skogstokig (skogstokig är när man blir smått galen av att det är så lugnt hela tiden)..
Jag har fått säga hejdå till de Norrländska skogarna, och om mor & far fortfarande bor kvar ytterligare en sommar ska jag fan ta med mig mina kära skåningar på en roadtrip så att ni får se "VART JAG KOMMER IFRÅN"...
Hoppas allas sommar har varit till belåtenhet. Jag ska bara fortsätta leva.
Och en dag kommer gnagdjuret som ibland vaknar till liv i min mage att vara helt borta.
Mina känslor kommer vara lika med 0 och du kommer lika gärna aldrig ha funnits i mitt liv.
Kanske kan vi vara såkallade vänner, men nej knappast. Snarare bekanta, sådana som bara nickar litegrann då man går förbi varandra på stan.
Jag har aldrig fått nåt utbyte av dig som bara en vän, det krävs att mina vänner har något innanför pannbenet och även vara en intressant person för att jag ska kunna finna den andre som intressant.
Aight?

Skål.