Istället tar det där ilskna, arga och tråkiga över.
Jag minns första gången jag hörde "Jag orkar snart inte längre" av någon jag en gång älskade. Då var det nära slutet det visste jag, men ändå fortsatte jag.. När jag sedan hörde "Vad hände egentligen med den Sofia jag först blev kär i".. Då visste jag att jag stod vid stupet.
Ord sårar mer än någonsin, medan den som sårar mig mest är jag själv.
När jag kollar in i hans ögon så smälter jag, men ändå kan jag inte vara glad, eller ja nu är jag ju glad, men när jag är på det där kaoshumöret så hjälper ingenting.
Jag tänker inte bli den där flickvännen som folk snackar skit om, även fast jag vet att jag är farligt nära.
Varför kan jag inte ta mig ut från labyrinten av känslor? Varför är jag lixom fast i kvicksand så fort det kommer till känslor.
Och vad fan gör mig så jävla arg?
Vissa dagar vill jag bara jobba för att slippa tjaffset, men alla dagar jag är på jobb vill jag bara hem för att möta denna underbara människa.
Jag vill dela livet med honom.. Nu vet ni.
Han är mitt allt även fast jag bara är.. en sidekick i mitt eget liv.
Jag har druckit vin, det gör min hjärna lite luddig, som inbäddad i bomull, stänger av allt det negativa.
Bara för en kväll, bara jag får slippa mitt inre som jagar mig.
Jag är glad nu, jag vet vad jag vill..
PUSS!
3 kommentarer:
Det är fullt normalt. Jag kände så jätte mycket i början. Och även fortfarande, fast inte lika mkt. Att jag tappat bort mig själv. Den jag är. När ja känner så brukar jag tänka att jag vill göra slut, bo själv, festa mycket och bara jobba o hänga med kompisar... vara lite ansvarslös. Ha en etta där jag får ha mina saker o inreda precis som jag vill. Med ett förhållande kommer så sjukt mkt ansvar. MAn måste helt plötsligt anpassa sig och sina sätt efter någon annan. Det är sjukt svårt. Och när de är som du säger: ofta penga diskussioner. så blir de ofta en större grej än vad de är. Sista tiden, ca 1 år efter att vi blev tsm o har bott ihop sen dess i princip.. så har de börjat kännas lite bättre. ja känner inte så lika ofta längre, att ja vill fly o vara fri. jag har insett att jag inte längre har tappat bort mig själv... utan att jag faktiskt har förändrats. När ja haft en dålig dag, så brukar jag dagen efter bli så arg på mig själv för att jag överhuvudtaget kan tänka så när jag har en sån underbar människa som älskar mig. Som ser på mig som att jag vore en stjärna. Sen om min förändring är till de bättre vet jag inte än. Det tar nog ett år till innan man lyckats klura ut de.
Hoppas att allt löser sig! Puss!
Ja man har väl sina upp och nedgångar.
Ibland vill man bara fly från sig själv, vara den man var för ett år sedan.. Som bara kunde dra och lämna allt för att sedan komma tillbaka, arbeta, ha ansvar och sedan sticka igen.
Jag älskar verkligen J mest av allt i hela världen.. men det är så mycket tjaffs ibland.
Men jag längtar alltid efter honom när han är borta, jag har aldrig känt att jag vill binda mig så mycket med någon, uppleva så mycket med någon som med just honom..
Alla har problem, bara att inse.. men ibland vill man inte :)
PUSS!
usch ja kärlek är konstig ibland. Men det är bara att hänga ut det blir bättre med tiden osv. Sen det med pengarna kommer lösa sig ska du se sweetheart <3
Pusss och kram
Skicka en kommentar