Domen kom idag, vill inte gå ut offentligt med den, så om någon vill veta, fråga mig personligen istället.
Idag på skolan gick vi igenom kriser och krisbestånd.
Ni ska veta att en kris egentligen kan vara vad som helst. Eller snarare, en kris är väldigt individuellt.
För vissa kan det vara när ens hund dör, en misshandel, bortgång, ni vet.
Du kanske någon gång upplevt att folk nonchalerar dina problem, "att det där var väl ingenting", återigen. Det kan ingen annan bestämma.
> Styrkan av ett trauma bestäms av den grad skada som traumat innebär för individen = DU!
Olika människor har olika svårt eller lätt att känna empati för andra. Jag har väldigt svårt att känna empati (tyvärr) medan vissa har väldigt lätt att känna detta. Sympati och empati är två skilda saker. Man kan sympatisera med människor, i stort sätt känna medlidande. Medans empati är att man får en realistisk förståelse för han eller hennes känslor, nästan som att man upplevt det själv.
Det finns 4 st faser:
- akutfasen
- rekreationsfasen
- bearbetningsfasen
- nyorienteringsfasen.
Akutfas:Varar från några timmar upp till några dygn, här är oftast personen väldigt skakad och det är viktigt att upprepa information och annat som kan vara av vikt för den drabbade. Helt enkelt för att man inte kan ta till sig informationen om det som har hänt. Och alla reagerar olika, vissa är cool lugna medan vissa är helt hysteriska och gråter okontrollerat.
Rekreationsfasen:Denna varar från några dygn upp till flera månader. Det är nu som smärtan av händelsen börjar komma upp till ytan och man har insett men inte nödvändigtvis förstått och tagit till sig det som hänt. Oftast innebär det en stor psykologisk omställning, och personen försöker oftast hitta en mening med det som inträffat,
Sorgreaktion:I denna fasen gråter man väldigt mycket, eller inte alls hos vissa, men gråten är viktig. Glöm aldrig det.
Man kan känna mycket ångest. Jag vaknade till exempel varje morgon med ett ryck, magen vart helt varm och ångesten sköljde över en som en våg och man fick inte luft. Detta kunde hända om och om vid olika tillfällen på dagen. Värst var morgonen och kvällarna, man ville inte kliva upp, men när man väl var uppe ville man aldrig lägga sig.
Dålig sömn, minskad aptit, hjärtklappning och störd dygnsrytm är vanligt. Och detta skapar i sig problem, för har man ingen normal dygnsrytm så fungerar inte vardagen riktigt som den ska.
Man är oftast väldigt förtvivlad, känner tomhet, vrede och kan ibland göra desperata handlingar.
Varför reagerar man då på så olika sätt, vad är det som stter igång?
Jo, det är försvarsmekanismer i kroppen. Dessa är helt omedvetna, alltså du kan inte påverka dem, och man reagerar så för att minska upplevelsen av hot och fara för det medvetna jaget.
- Regression: Man kan framstå som barnslig, man vill att andra ska bestämma, man kan få väldiga utbrott men även ta till missbruk såsom alkohol och droger.
- Förnekelse: Man kanske kan undvika att se det faktiska som har hänt. "Ljuger" för sig själv.
- Projektion: Man försöker lägga över känslor och föreställningar på andra. T.ex skuld och aggressivitet. Och det är väl här man kan förlora många vänner bland annat. I mitt fall försökte jag få alla runt omkring mig att bekräfta att det jag gjorde var rätt.
- Rationalisering: Skenbart förnuft minskar hotet. Alltså, återigen ljuger man för sig själv. T.ex om man har cancer och har ont i ryggen p.g.a det så säger man istället att det är p.g.a ryggskott.
- Isolering: Av känslor och smärtor så att man slipper känna.
- Undertryckande (detta gör man mer medvetet): Trycker undan sina känslor i vissa situationer, kanske tar sig samman, om man t.ex ska på middag.
Sedan kommer:
Bearbetningsfasen:- Varar i månader upp till flera år. Det är här som försvaren minskar, förnekelsen, skammen och man går istället över till den rehabiliterande delen av krisförloppet och börjar försöka reparera.
Man klarar oftast av att hålla smärtan borta i kortare stunder, och det i sin tur möjliggör plats för konstruktivt tänkande, så att man t.ex kanske kan börja arbeta eller ta upp sina intressen.
Acceptans:Djupare insikt om det som har hänt, man kanske hittar meningen inom sig.
Nyorienteringsfasen:- Den psykiska smärtan är under kontroll och man kanske inte alls får ångest eller gråtattacker t.ex.
Det är nu man försöker lära sig leva med sorgen, för även fast man kommit en bra bit så går inte all sorg över. Det är olika hur individerna löser sin kris och hur man löser den, om man ens kan lösa den.
Varför jag skriver om detta är bara för att.. Jag har gått igenom en kris. En jävla kris.
Tyvärr har jag och andra avfärdat den, och framför allt ingen har förklarat för mig att jag gör det, hur jag ska gå igenom den och hur jag ska hantera den.
Vid en akut kris, som t.ex att ens man går bort är det rätt stora team som ska ta hand om en.
Men i min situation blev jag lämnad helt själv. Först några dagar senare ringde det någon från brottsofferjouren och undrade om jag behövde prata.
Jag hade kunnat skriva något i stil med detta just nu "Men iofs, finns ju folk som är med om värre, mitt var ju ingenting".. återigen individen.
Och jag ska säga att jag hade tur, jag har haft tur både i kontakter med psykvård och andra att jag har kunnat klara mig själv ändå. Inte bäst, men ändå bra.
Men det finns människor som hamnar i sådan chock och med följd av akutfas att de ja, de kollapsar.
Och även att.. Jag har förlorat många vänner under de senaste månaderna.
Jag har känt skam, jag har haft ångest, jag har känt hat för att jag har varit "pain in the ass".. jag har bett om ursäkt, jag har gråtit, jag har känt mig patetisk.
OM jag hade vetat allt detta hade jag kanske inte känt på det viset.
För som sagt, alla reagerar olika. Och man måste få gå igenom sina faser.
Vissa hanterar inte det, vissa dras själv ner i skiten när en av ens vänner har en kris.
Jag vet själv att man inte alltid pallar. Samtidigt har jag såklart fått veta vilka som finns där no matter what.
Jag bara känner för min egen del att jag inte vill vara arg och besviken på mig själv och jag vill inte att folk ska känna att jag anklagar dem. Jag vill bara påvisa att det inte finns några rätt och fel.
Det enda folk möjligtvis hade kunnat säga till mig är "Du Sofia, jag pallar inte att finnas där för dig, jag orkar inte med att du mår dåligt".. Jag hade blivit sur, vem hade inte det.
Men jag tror att i längden hade jag sluppit mycket ångest och skuldkänslor för att det är "jag" som har varit jobbig, dryg & patetisk.
Hoppas ni förstår vad jag menar.
Det är i alla fall fantastiskt vilka mekanismer som finns i våra kroppar.
Hoppas ni har lärt er något, fått insikt eller bara känner att "fan vad skönt, det jag har känt eller känner är inte helt jävla tokigt"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar