Tänk att man kan känna sig så jävla naken utan en annan människa.
Det skär i själen varenda dag.
4 månader, lite till. Det går över Sofia, det gör det alltid.

De senaste dagarna har jag i alla fall kunnat ta det lugnt, andas, men ständigt den där irriterande tanken bak i hjärnan. Hela tiden.
Kanske kommer jag få en förklaring, eller många förklaringar framöver, nu har vi börjat läsa om psykiatri.
Kanske till och med kan använda mig av mina erfarenheter, och dig som exempel.
Eller det kanske inte kommer förän Missbruk & droger kursen, man vet ju aldrig.

Jag vill bara börja känna mig hel.
För blir ganska handikappad i allt jag gör, har haft en och annan chans att gå på någon sorts date.
Men hur skulle det kännas? Känner redan äcklet välla upp inom mig, paniken över att lämna alla tankar. Träffa någon ny, börja om, lära känna. Jag vet såväl att det inte fungerar, det fungerar aldrig om man inte släppt den andre. Har gjort det misstaget en gång, never more.
Detta är, som allt annat något man måste klara av helt själv. Man måste gå igenom alla faserna.
Skammen, hatet, saknaden, längtan. Just nu befinner jag mig väl lite överallt.
Mest bekymrad är jag dock över mina vänner, de som jag verkar ha förlorat. De som försvunnit.
Någon som däremot finns kvar är Linda. Idag väntade världens finaste brev på mig i brevlådan.
Med världens finaste pin som hon hade gjort.
Bananabear + Mangobear = sant åsådär.

Tiden läker alla sår.. V