Ensamheten gör en ganska påtaglig.
Jag saknar min LIA, hade kunnat bo där.
Den får mig att känna mig vuxen och behövd.
Allt i mitt liv är så.. Ungdomligt. Eller snarare folk runt omkring mig ter sig så.
Jag vill gå vidare, vill gå till nästa level.
Orkar inte leva i det förgångna, gå tillbaka till en glömd ålder. Jag fyller snart 24, sen 25 är de inte dags att släppa tonårsfasonerna snart?
Pratade om ensamhet idag med min handledare, jag känner mig trygg själv, trivs nog bäst så.
Men för att inte bli isolerad är det väl ganska viktigt att träffa människor? Jag vet inte jag.
Jag saknar en sak i mitt liv, kärlek kallas det. Och det är det svåraste som finns att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar