Jag måste bara få berätta...

Jag är så JÄVLA stolt över mig själv.
På tåget idag såg jag en annons för Siestafestivalen, det är så himla mycket bra band och jag blir så sugen på att åka, men det finns ju vissa omständigheter kring varför jag inte vill.
Men ju mer jag började tänka på det ju mer insåg jag att ångesten faktiskt blir mindre och mindre för varje dag. Innan när jag började tänka på denna person gjorde det ont och man inbillade sig nästan att kärleken fanns kvar, men nu inser jag ju att det kan ju inte stämma.
Självklart skulle det göra ont och den där fladdrande känslan i magen skulle uppstå om man skulle se honom igen, men jag tror att min hjärna har skapat en större rädsla än vad som är realistiskt för den såkallade faran, det är vad man kallar ångest, ja alltså när hjärnan inbillar sig att faran är större än vad den egentligen är, då kickar hjärnan igång och ställer in sig på flykt och då bildas ångest. Ja ni fattar.
Ja den som lever får se höll jag på att säga, men tål att tänkas på.

Andra saker jag är stolt över är att jag tränar. Jag tränar och tränar och tränar och jag gillar det.
Jag är inte längre ett soffmongo som ringer runt till 10 pers på en timme, jag röker inte, jag dricker sällan och mindre och lever helt enkelt hälsosammare på jätte många plan.
Jag försöker att hitta tid till mig själv, hetsar inte runt för att träffa folk, hetsar inte runt för att slippa vara hemma.
Jag är stolt över mitt hem, mina blommor överlever, jag pysslar runt, lagar god och nyttig mat, njuter av att vara ute i solen, kollar lagom på tv, läser lagom mycket, tvättar när jag behöver och diskar när högen blir lagom stor.
Jag har kommit sjukt långt utan hjälp av andra. Självklart har mina vänner och min familj varit en del, men en relativt liten del om jag ska vara ärlig. Psykiatrin har ju inte gjort ett jävla skit egentligen förutom att skriva ut sobril, atarax och två antidepp. Det är så de tycker att de löser sina problem. Ah just det de har skickat mig till en helt värdelös terapeut också, men ni förstår.

2011/2012 genomgick jag stora förändringar och en rättegång, en separation, en flytt, en helvetes festival, jävligt mycket gråt, slag, glåpord, nederlag om och om igen, sjukdom.

Men det är mycket positivt som har kommit ifrån det. Jag måste ju blivit starkare som människa, mer insiktsfull och klok, jag är omtyckt av kollegor och människor jag möter, jag har vågat börja med nya saker och träffar nytt folk, jag tar hand om mina nära och kära, ja det finns mycket positivt som sagt och nu såhär en bit på vägen kan jag verkligen ÄRLIGT säga att jag är så jävla stolt över mig själv! Utan att man behöver höra det från andra så kan jag verkligen klappa mig på axeln och lägga mig stolt och med gott samvete.


Nu ska jag fixa mina naglar och njuta av Äntligen hemma och annat skoj på TV.

/ Yoshi