storstads blues.

Vad är det som gör att jag inte kan hitta lugnet. Vad är det som gör att jag vaknar uttråkad och stressad över min situation varje morgon?
Jag är utled på norrland, är utled på att vara sysslolös paniken och ångesten över att vara fast rinner genom mina vener vid varje andetag. Exakt samma panik som var för fyra år sedan då jag flytta här ifrån. Exakt samma panik som när jag hoppade av skolan och var hemma i fyra veckor innan jag fick praktik, exakt samma panik som när Tim gjorde slut den där andra gången och allt jag såg var mörkt och svart sysslolöshet.
Jag flyr varenda gång från tristessen, varje gång det börjar bli jobbigt försöker jag åka ifrån det, försöker åka till en annan stad "för det kan ju omöjligt vara lika tråkigt någon annanstans". I malmö kan det bli exakt lika tråkigt, exakt lika förutsägbart och förjävligt. Men det stillar tristessen ett tag, kanske någa veckor om man har tur.

Mitt största problem är väl att jag inte är trygg i mig själv. De som känner mig väl vet det - att tryggheten bara är en fasad. Jag kan inte umgås med mig själv för att jag är en tråkig jävel, en osäker en som inte har något mål, som inte kan ta ansvar för sig själv.
Och jag hatar min osäkerhet. Den har följt mig sen alla glåpord i min barndom. Den följer mig än som en svans och jag blir aldrig av med den. Osäkerheten sätter in i alla obekväma situationer och hindar mig från att göra NÅT. Eller, jag är inte osäker då jag söker jobb, i skolan med mera. Men när det kommer till nya människor, träffa en man, känna mig snygg. När en kille kollar på en på krogen blir min tanke genast "Ser jag konstig ut", och försöker gömma mig. De få gånger jag tänker "Han kanske tycker jag är fin", så visar det sig sen att, nä fan det var för att jag ser konstig ut. Eller konstig, ful, tjock, ointressant.
Jag tänker för mycket i alla situationer, analyserar, pillar sönder allt så det inte går att reparera och i slutändan visar det sig att "du försökte för mycket", och fyfan vad det måste vara avtändande.
Om man varje gång man går ut går in med inställningen "åh om jag hittar en snygg kille så bla bla bla" istället för att bara slappna av med ens vänner så.. Ja då sitter man på helsspänn och spanar och spanar.. Och spanar efter vadå? Jo den där perfekta killen med DET där utseendet.. vilket gör att alla med bra personlighet fet går bort. Utan utseende är ju allt.
Och det leder till att jag ALLTID träffar sådana idioter, de som kan utnyttja. De jag låter mig utnyttjas till. Allt för att få de där minuterna av uppmärksamhet, för att sen iofs bli trampad på, men de där sekunderna, minuterna av uppmärksamhet och omtanke kan jag leva på långt framöver.
Fram tills käftsmällen kommer med tankar av värdelöshet. Inte att jag som person är värdelös i alla aspekt, utan bara just då. När det kommer till.. MIG! att blotta mig själv för en annan människa rent.. Utseende och personlighetsmässigt. Då det gäller förhållande.. Inte i andra personliga möten.

Nog snackat. Men - jag vill ändå här ifrån. Jag vill inte vara här. Jag kan inte andas här, jag kan inte leva här. Tyvärr måste jag hitta någon som kan upprätthålla min andning. Sätta mig i sysselsättning. Någon som jag kan hitta på saker med, någon att skratta med, snacka skit med, dricka te med, bara någon. Och det går bra dagtid, men när natten kommer då blir det olidligt. Då klarar jag inte av tristessen alls, då kommer tankarna.

Inte mycket av hälsa idag inte. Kan bara meddela att jag druckit mycket öl och sprit och därmed en massa kalorier.
Ska ut och gå idag (vad ska man annars göra) - har egentligen precis käkat frukost så blir väl en upp och nervänd dag idag också tyvärr!

12:54