drömmen som blev en mardröm.

Hur kunde man förutse att det skulle bli såhär?
All den längtan och energi som man la på att "äntligen få växa upp, äntligen få sitt eget place" - vart ju inte lika bra som man hade hoppats på. När ensamheten gnager och man hela tiden längtar efter att få umgås och prata med folk. Bara.. Höra någon annans röst, bara få.. slappna av lite.
För tillfället står det fortfarande 20 flyttkartonger i min lägenhet, det ligger kläder överallt. Förrådet är låst, och nu har det uppstått ytterligare krångel med att få bort skitet där inne. Jag vet att jag måste städa och plocka undan, men dator och & tv är mer lockande för där är det levande varelser som rör sig, pratar och skrattar. Mer än vad jag gör.
Det är hjärtslitande, psykiskt pressande, ensamt och tråkigt.

Är det konstigt att folk börjar med massa skit för att hålla tristessen borta?
man har inga pengar, ingen inkomst förstår myndigheterna hur pressande det är? hur hårt det sliter på en att man hela hela tiden går runt och tänker - om jag köper det här, har jag råd med det där då?

Samtidigt så är jag inne i en allmänt dålig period då det blir allt för mycket alkohol och negativa tankar.
Jag hoppas att det blir bättre när jag börjar jobba. och jobba, det ska bli roligt MEN - jag får ju inte lön förän i december, den 25, dagen efter julafton. SO LONG JULKLAPPAR.

äh, jag får aldrig ut mina tankar i ord.
och det är aldrig någon som frågar.
buhu, poor sofia. FUCK YOU bla bla bla tyck synd om mig.

hejdå.
nu ska jag kolla dr.phil och ha en allmänt tråkig eftermiddag som jag redan hatar.

14.42