-

Onsdagens bravader tog kål på mig. Var hesare än en kraxande kråka efter Izzas fest i Onsdag, som förövrigt var väldigt trevlig.
Kl. 00.32 skulle min buss gå, enligt turlistan. Det kom aldrig någon buss, för det var onsdag.. Så där stod jag, mitt på Sofielund, ingen buss, för höga skor, full som en alika.
Då kom en parugayan (en sån från, paraguay ni vet).. som jag snackade med. Så jag gick.. Långt. Jag ramlade.. 2 ggr (som vanligt haha).. Gick enda till Mobilia. Om mamma, pappa och mormor fått veta vart jag gick mitt i natten hade de dött av fasa men wtf.
Så det vart.. hah.. det vart helt enkelt.

Jag inser hur det känns att vara utsatt, förnedrad t.o.m våldtagen. Fast förnedrad är nog ett bättre och mer passande ord. Den där smutsen.. Som i och för sig gick bort med en dusch, men det etsar sig fast i minnet.
Och sedan.. Hur kan en människa vara så.. Oförstående för andra människor? Hur kan man tolerera det hos en själv? Och hur kunde jag tolerera något sånt? Ja hur kunde jag? Ställer mig den frågan många gånger efter jag gjort något sånt här.. Och jag vet inte vem jag kan prata om heller.. För det är så.. Mörkt, så.. Pinsamt och just.. Förnedrande. Vill få det ur mig, alltihopa, i ord.. Men till vem? Vem kan lyssna och sen kolla på mig och säga att "Det är inte ditt fel".. Hur ska de kunna kolla på mig och tänka.. Hon är inte desperat och svag..
Jag får se.

Att cykla till Rosengård i några timmar och inventera kanske löser upp knuten av förvirring.

09:31