onsdag 22 december 2010

del 2. Mr. T

Fortsättning på del 1 of course!

"Jag har haft en och annan kärlek i mitt liv. Mr. T kom in i mitt liv när jag var 15 år.
Jag hade precis börjat gymnasiet, och jag visste aldrig vem jag var eller vad jag ville
vara. Så skör, så osäker.
Jag blev störtförälskad, POW sa det och jag var fast.
Tänk er en drog, uppåt tjack eller vad som helst. En substans som lyfter dig högt
över skyarna när allt är bra, när han mådde bra.
Men sänder dig rakt ner i helvetet när det vänder, när det inte passar.
När drogen är påväg ut ur ditt system får man panik. Kroppen går på högvarv,
den skriker, vill ha mer. Du går på knäna, du blir en hora som slickar upp varenda
liten droppe av kärlek substansen lyckas trycka ur sig.
Jag blev patetiskt. En hemsk grå och trist varelse. Stötte iväg alla runt omkring
mig, blev ensam. Jag hatade mig själv men älskade honom mer och mer.
Jag gav och gav men fick allt mindre tillbaka. Det knäckte mig, det knäckte vårt
förhållande två gånger. Totalt förstörd.
Min enda näring togs ifrån mig, mitt system fungerade inte, jag dog.
En sommar gick..

Jag trodde jag lyckats bygga upp mig igen, ett sorts försvar. Som mot ett virus som
återkommer år efter år. Men jag hade fel.
Vi försökte igen. Substansen fanns i min kropp, mitt system igen.
Mönstret kom tillbaka ganska snabbt. Det försvar jag lyckats bygga upp bröts
ner lika snabbt. Jag blev samma patetiska, gråa massa igen.
Du bröt ner mig, jag tillät det. Det tog slut. Jag dog.
Flera månader, ett år, du fanns i mig. Avgiftningen var lång, så jävla lång.
Det gjorde så jävla ont.
Jag isolerade mig. Var inte ute på internet eller ställen där jag kunde tänkas stöta
på dig på flera månader.
Sen kom vändningen.
Seratonin fördes in i min hjärna på kemisk väg. Känslokall, känslan av att inte
känna något alls. Vilken befrielse från det känslomonster jag så länge varit.
Som ett nät, som bungyjump.

Mr. T jag klandrar dig inte. Det var bådas fel. Vi var unga, naiva.
Det var aldrig meningen att det skulle vara vi. Vi var bara pausmusik, hissmusik,
några våningar åt gången.
Vi var helt enkelt bara inne i en feberdröm."

Del 3 kommer senare.. Det som förklarar allt. Det som ger mig allt.
Det som får mig så otroligt lycklig, stark..

3 kommentarer:

izza sa...

bra inlägg och du skriver bra.
Mycket intressant. You go GIRL!;)

<3

Sandie sa...

Väldigt bra skrivet. Skönt att få det ur systemet? :)

KRAM! <3

Unknown sa...

tack brudar :)

ja himla skönt sandra! att äntligen våga skriva precis hur det kändes!!!
hur jävla ont det gjort utan att.. ja vara rädd för att såra motparten! skönt att få ut alla känslor och ord. skönt att den tiden är över.

<3