del 3. Återupplivningen.

Sista delen. Om ni missat, läs del 1 först, sedan arbeta er uppåt.
Så fattar ni grejen! alltså denna del SIST!

"Så kom Joakim, älskade fina Joakim.
Efter misslyckade förhållanden var det verkligen ett lyft.
27 juli 2010 blev det vi, efter en del turer av.. ja vadå? Som ett långt förspel.
Efter ett år ensam i en lägenhet, eller snarare lite mer än ett halvår, ensam att
bygga upp ett liv, en självkänsla och mig själv var jag full av kraft och livsglädje.
Jag kände mig redo för vad allt livet hade att erbjuda, saknade kärleken samtidigt
som jag lärt mig att vara ensam.
4 år hade vi känt varandra, som vänner.. Plötsligt kände jag saker för dig, jag hade
aldrig trott att jag skulle känna så. Det var aldrig meningen att vi skulle börja känna saker
för varandra. Du hade flickvän, jag var bara oskyldig och glad för öl.
Sista gången jag var hos Stefan den sommaren delade vi säng, eller soffa, som andra gånger.
Men det kändes annorlunda. När jag åkte hem efter den helgen kändes mitt hjärta tungt.
Fast inte av sorg, inte av saknad, utan jag kände.
Jag träffade Emma och Izza på stranden minns jag, jag berättade för dem att jag hade börjat
känna saker för en viss Joakim. Det pirrade i magen, fast jag ville egentligen inte att det
skulle göra det. Det var ju bara fyllehångel, inget seriöst. Det kunde aldrig bli något mer mellan
oss. Vi roade ju bara oss.
Jag tog saken i egna händer och bjöd in mig själv till Båstad, med en kasse öl.
Vi var lite blyga för varandra, vi var ju nyktra, det var ju bara du och jag.
När jag åkte hem därifrån visste jag att du kände samma som jag.
Känslorna började storma genom våra kroppar, du hade gjort slut med din flickvän.
Jag kunde känna dig i hela min kropp. Inte som en drog, utan som ett sund elexir som
fick min kropp att känna igen. Som fick mina endorfiner att skrika av lycka.
Joakim som kompleterar mig så himla perfekt.
Som får mig att le varje dag.
Inte en enda natt av dessa snart 5 månader har jag legat sömnlös och gråtit för att du inte
känner som jag. För att du behöver vara ensam och tänka.. För att du behöver tid för dig själv.
För att du tycker att jag går för fort fram.
Jag har hittat en person som älskar mig lika mycket som jag älskar honom.
Vi tär inte på varandra, äter inte upp varandra, vi gnager inte..

Nu mer tillåter jag mig att njuta av livet, av mig själv. Jag går inte på helspänn och tänker
negativa tankar om mig själv dygnet runt. Jag är inte ilsken och sur, jag är sund.

Jag önskar att alla fick känna som jag, bara för en dag eller vecka. Hitta sin egen Joakim.
Sin egen lycka.
För hag vågar känna efter, vågar vara glad, vågar älska och ge av mig själv utan rädsla av
att snart ska jag ramla ner i helvetet igen.
Jag vågar bygga en framtid, både i min egen hjärna och dela med mig av mina tankar till
min käresta och mina närmsta, utan att skämmas.

Jag ska suga på den här karamellen så länge den håller och tack alla som vill finnas i min
godisskål och dela allt det här fina.

För första gången kan jag andas, och jag tror det märks."

Lite av det som format mig i dessa 22 år kom nu ner i ord. Det har cirkulerat i min hjärna
under så många år, men jag har aldrig kunnat förklara hur förstörd jag varit.
Jag har varit rädd för att låta deppig. Jag har varit rädd för att uppfattas fel, som negativ,
som sur och ledsen hela tiden.. Det är absolut inte så jag är, så jag vill framställas.

Godnatt mina kära vänner och ovänner.