Allting snurrar runt detta.

Det är så mycket nu.
Fullt hus, en jävla massa liv runtomkring, jobb, ringa hit och dit.. och alla känslorna.
Ett år sedan. Jag kom med en kasse öl, ölprovning skulle jag dit på sa vi.
Minns.. Kyssen inne i grillkåtan.. Minns doppen i poolen. Minns dina kluriga leenden.
96:- en väg.. Det blev många vägar.
Ett år sedan. Varför ser man alltid bakåt? Varför gör det så jävla ont?
Jag kan klura på detta för alltid.
För du är ändå inte värd det. Jag måste prega in det i min hjärna.
Det känns som min hjärna bara är full med trögflytande lera. Tänker, tänker, analyserar. Kommer ingenvart.

Nog pratat om det.
Jag är fast i mina egna tankar, man kommer över det. Det gör man alltid.
Frågan är bara, hur lång tid ska det ta denna gången?

Jag är ändå ganska glad. Har saker att se fram emot. Har andra att sakna och älska.
Se framåt. Alltid framåt. Nu har jag fått ur mig över hur 27 juli känns.
Imorgon är det den 28, från det datumet minns jag ingenting.