plugg.

Trycket över struphuvudet när paniken väller upp.
Tankarna snurrar och man kan inte ta tag i en enda av dem och få rätsida på dem.
Jag försöker ha kvar mina rutiner, det vill säga.
Kliva upp.
Gå till skolan.

Sedan har jag inga fler rutiner. Jag kommer hem. Lägger mig i soffan.
Där stannar jag. Hela dagen.
Vart har jag tagit vägen? Vart ska jag någonstans?
Just nu pendlar allt, jag vill dit eller hit, härifrån, överallt.

Inte fick jag prata med K igår heller, missade det, hade ju lektion.
Tenta på fredag, har inte pluggat ett skit.
Ska in till bibbland nu för att "plugga", blir nog bara att hänga. Kan inte kolla ner i boken ens.
Har allt, alla sjukdomar. Tur att psykiatri kursen börjar på måndag.

Om ni har något tips, bara nåt tips över hur fan man gör för att komma på banan igen.
Ge mig gärna det.. Det har gått 4½ månad, och jag har inte kommit framåt, bara bakåt.
Mina vänner börjar lessna, jag börjar lessna, min omgivning lessnar.
Det är inte värt det. Att förlora människor man tycker om.
Men samtidigt, vad gör man?

Äh jag vet inte.