Rättegången - tänker inte skriva om den här. Blir att hänga ut folk, det är onödigt.
Jag kan hänga ut mig själv istället.
Jag kan inte andas längre.
Jag kan inte göra någonting utan att gråten stockas i halsen och tårarna väller upp.

I ena sekunden tänker jag bara på hur löjlig jag är, hur less alla måste vara på mig.
De senaste veckorna har jag fått förklarat för mig hur jag borde vara. Hur jag borde göra.
Hur jag borde reagera, må, leva. Det är lätt för alla andra att säga hur man ska göra.
Jag har själv varit en sådan, som har berättat för andra hur de ska må och göra.
En trygg klippa för vissa kanske man kan säga. Nu är jag själv den där bojen som har tappat fästet med botten. Jag bara flyter omkring, hittar ingen trygg plats.
Jag kan inte förmå mig att börja leva igen. Jag har glömt hur man gör.

I ena sekunden drar jag ner mig själv, mer och mer och mer. Hittar bara negativa tankar inne i min hjärna.
Går runt i tunnlar av tankar och försöker hitta något bra, något att hålla fast vid, som håller mig ovanför ytan.
Utan att lyckas.
Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra för att må bra, för att glömma och gå vidare.
Eller egentligen komma på vad som egentligen är fel. För det är inte bara en sak, det är miljoner saker.
Det är inte bara Joakim, det är inte bara att jag inte trivs på skolan. Det är år av saker som kommer upp till ytan. Saker jag tryckt ner i flera år.

Ni ska veta att jag inte valt att må dåligt, jag har inte valt att vara såhär.
Ni som väljer att inte stanna kvar.. Jag respekterar det.
Som min mamma brukade säga "Ingen gillar en människa som alltid är sur och ledsen"..