Mitt huvud har vänts ut och in ett flertal gånger kan jag säga.
Mer och mer ångest för varje dag.
Hittade ett tungt minne idag, jävligt tungt, att jag ens läste det.
Jag måste sluta skämmas för att gråta, för att släppa ut allting.
Men jag vill vara stark, vill inte bryta ihop fler gånger, blicken stadigt framåt, aldrig kolla bakåt.
Men det går inte..
Jag smider planer i mitt huvud över hur det kanske ska bli bättre.
Det är ett stort steg, ett oväntat steg och stora delar av min familj hade inte gillat det.
Men jag måste göra det för min skull, för gör jag det inte så tappar jag snart mig själv.
Går runt som ett spöke som bara försöker överleva.
Hatar allt jag ser, hatar allt jag gör. Som en halv människa med en papperspåse över skallen.
Nej jag är färdig här, mitt jobb är slut..
Vi får väl se, men fröet är sått och jag vet att när jag väl börjat tänka på något så släpper jag det inte.
Och helt ärligt tror jag att det skulle vara det bästa för mig att göra.
Att äntligen få andas ut och vara glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar