Update; Sofia Yoshi Mohrin

Vem är du?
Jag är Sofia, en jävla jänta från Norrland/Ångermanland/Kramfors/Gräta.
Vad gör du?
Har ångest och pluggar.
Vad gillar du?
Mitt föredetta liv.
Vad vill du?
Börja leva.


Såhär är det, man vet att man lever när man har sån ångest att man bara vill dö.
Jag är ingen människa som vill må dåligt har snarare alltid strävat efter att må bra, må så bra man bara kunnat.
Har försökt leva livet, försökt vara mig själv.. Det känns som hela mitt liv hittils är ett enda stort försök.
Men jag har otur, den ena oturen föder en annan otur och till sist är allting bara ett enda stort otur!
Alla säger "Det blir bättre.. Håll ut, håll ut lite till..".. lite till lite till, jag är så trött på lite till.
Lite till har jag hållt på med länge nu. "Du borde glömma".. Jag borde glömma, men kan inte glömma, kan inte släppa, kan inte gå vidare.
Och vad är det som fattas, vad är det som gör att ångesten blockerar hela bröstet och det känns som att det enda som hjälper är att du spyr upp dina egna inälvor..
Ensamheten. Känslan av att vara vilsen. Låten på radion, vägarna, skyltarna, butikerna, maten, bilderna, texterna, tågresorna, färgerna, lukterna, känslorna. Känslan av att bara behöva kämpa i knähögt vatten vart man än går.

Sen börjar man tänka. Jag lever, jag är frisk, min familj är frisk, jag har vänner, tänk på barnen i Afrika.
I mig bor ett barn från Afrika. Ett barn som kräver näring, skugga, kärlek. Ett barn som kräver så mycket näring att all kraft sugs ut ur kroppen.
Jag är så less på att gå runt att känna mig som en halv människa, det gör så förbannat ont? Förstår ni?
Alla jag förlorat, alla nr på telefonen som jag har raderat för att inte frestas att höra av mig.
Nej alla där ute, jag har aldrig velat må dåligt, jag söker inte uppmärksamhet. Jag söker för fan bara frid, för det är som smärta i kroppen, det är jobbigt att ha ont. På utsidan eller insidan.
Jag försöker verkligen med alla medel, men samhället sätter en del käppar i hjulet som gör att det inte är så jävla lätt att bara gå vidare.
Det är inte BARA att bara göra nåt åt det.
Någonstans i mitt inre sitter det en spiral, ni vet en sådan där spiralrutchkana? Jag tar mig upp, sakta sakta, men precis på toppen så tappar jag fotfästet och glider enda ner igen.. Sakta sakta klättrar jag upp, men tappar fotfästet igen.
Så är det att vara fast, fast i ditt psyke.

Så döm mig, skratta åt mig, kalla mig patetisk.
I mitt eget omdöme är jag också det, men jag försöker, varje dag, varje sekund.
Nu vet ni.