2 A och en coca cola.

Den här förbannade saknaden tar död på mig.
3 inlägg på en och samma dag tyder på att jag inte mår som jag ska.
Det är så jävla bedövande att må såhär, den förbannade kvällsångesten.
Eller ångest och ångest, rädslan?
Pratade med mamma om detta, långt samtal.
"Du behöver inte "vänner" som behandlar dig så"
Nej men behov och önskan och längtan är skillda saker.
Jag har gjort så mycket för att avskärma mig, för att glömma eller är det bara att jag blundar för verkligheten?
Jag borde ha gått vidare nu säger vissa, men finns det en mall för ont det ska göra, för hur lång tid det ska ta?
Saknaden efter det gamla, vännerna och festerna är större än allt annat.
Och jag vet att du inte läser S, men om du skulle ha läst så vill jag bara ha sagt att det finns en saknad.
En enorm saknad efter allt jag hade kunnat få, allt jag önskade mig. Och ett hat för alla fel jag gjorde även fast du bad mig att inte göra det.

Jag hoppas att psykdynamiktanten hjälper mig, att det hjälper. För detta är ganska hopplöst.
Det var därför ni, du.. alla försvann.
Jag vill inte älta, vill inte leva i det förgågna. Vill inte tänka tillbaka på hur allt var då istället för att skratta, le, dansa och leva i nuet.
Vem fan vill må dåligt? Inte jag i alla fall.
Om jag hade kunnat ta mig ur det, gjort det annorlunda så tror jag att ni alla fattar att jag skulle gjort det.
Jag är ingen "tyck synd om mig brud". Jag är ingen "jag la in mig på psyket och fick nya antidepp" brud.. Aldrig då, aldrig nu, aldrig i framtiden.
Som sagt, hade jag kunnat göra något hade jag gjort mig.

Så ta mig på orden när jag säger det:
Jag saknar det och främst saknar jag mig själv. Fan vad jag saknar mig själv.

Låt det onda gå över tills imorgon.